Life of Felicia

Det känns som att ingen förstår mig.
Inte många kan tänka sig hur det är att ha träffat dom bästa vännerna någonsin, dela varje dag med dom i flera månader, ha sommaren planerad med dom och sen bli tagen långt bort ifrån dom utan att få träffa dom på en hel sommar. Den sommaren som jag hade lovat mig själv skulle bli den bästa någonsin tllsamman med dom.
Alla vuxna säger att dom finns där för att kunna hjälpa mig, men jag behöver ingen hjälp och inget stöd. Allt jag behöver är mina vänner, det är väl så det ska vara i den här åldern?
Jag försöker förklara hur jag känner och få dom här vuxna att förstå att det dom gör mot mig är brutalt. Allt dom säger är "jo vi förstår" och sen börjar dom men sitt vanliga skitsnack. Tre ord är allt dom förmår sig att säga innan dom försöker trycka i ännu mer skit i mitt huvud.
Dom har lyckats bra , i början var jag livrädd att mina vänner inte skulle vilja ha något att göra med mig mer bara för att jag fick höra det från varje människa jag mötte. Nu vet jag att dom hade fel.
Mitt liv är förstört just nu, och ingen förstår. Ingen vill förstå. Jag är helt ensam här.
Ingen kan känna den smärtan jag känner.