En promenad på väster.

Jag ska till skolan för att möta min vän Felicia.
Jag kommer ut och tar en djupt andetag av vårluften. Funderar lite över varför det står så många gröna bussar på min gata. Går förbi parkeringen på Karl Johans skola och ser en massa skolungdomar med resväskor som springer runt och är glada. Dom ska nog på klassresa. Tänker tillbaka på tiden med den gamla klassen, vi hade så roligt tillsammans. Går in på nästa gata för att direkt se min stalker. Han hejar på mina grannar, ojdå -inte bra. Jag går vidare. Över Hertig Karls Allé går jag mot rött som vanligt. Fortsätter längs Ekersgatan och känner mig jätteful. Osminkad, oborstat hår, fula kläder. Jag går över vägen för att inta Kilsgatan. Jag går fort, jag är snart framme vid skolan. Vid skolan träffar jag Felicia som knappt kan gå på grund av sin tränigsverk. Jag pratar med henne en liten stund och sedan skiljs vi åt. Går över vägen och vandrar iväg hemåt. Jag känner mig fortfarande jätteful och hoppas att ingen ser på mig. Gör en liten fuling över övergångsstället utanför Godisland och går sedan längs Ekersgatan. Jag ser många människor. En av dom ser ut som en uteliggare. Han står och ser in i skyltfönstret på Konditori Västerport, han trycker nästan näsan mot glaset. Jag går vidare. Ser några killar sitta på trottoaren utanför solariet på Malmgatan, dom har precis solat och ser nöjda ut. Jag går över Hertig Karls Allé, ännu en gång mot rött. Möter en gubbe som är ute på promenad med sin kanin. Jag tycker det är lite konstigt, men sött. När jag går utanför Karl Johans skola sen jag att moltäcket har spruckit upp precis ovanför mitt hem, himlen är aldeles blå just där. Jag ser det som ett tecken på att fredagen kommer bli bra endå, trots att jag känner mig jättedeprimerad. Jag går upp på min gård och lägger märke till fiskmåsar som skriker högt. Inser att det verkligen är vår på riktigt. Jag tar ett sista djupt andetag av vårluften för att sedan gå in i mitt mörka trapphus.
Solen skiner på min innergård nu och jag kan känna mina mungipor rycka lite, det känns som att jag vill le.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0