SOMEONE TO BELONG TO

Jag såg SATC 2 med mamma igår.
Den handlade mycket om förhållanden och äktenskap. För mycket. Tankar och känslor bubblade upp, även det för mycket. Jag känner mig så ensam, ibland förbisedd, ibland som ett objekt utan känslor.

Jag saknade singellivet, nu har jag levt det för länge. Jag tyckte om att byta kille varje månad, ”Mr Februari”, ”Mr Mars”, Mr April” brukade jag kalla dom. Och nej, ingen har rätt att kalla mig hora eller slampa nu. Jag levde bara livet så som jag ville leva det just då och tog för mig, precis som en typisk collegekille i en film. En riktigt kvinnohingst? Men det är inte kul längre, det känns bara meningslöst. Som något slags slöseri.

 

På somrarna är jag kär, det sprudlar i hela kroppen och jag har fjärilar i magen. Den här sommarn har snart passerat och jag har varken älskat, blivit älskad eller haft någon slags närkontakt med en kille. Eller man? Jag är snart 17 år, kille låter så litet, som om jag pratar om någon i min lillebrors ålder. Nej, för mig är det 20+ som gäller. Det känns som att jag har mognat, som att jag är redo för något hundra procent seriöst. Något som kan vara för evigt. Jag vill inte ha ett förhållande då jag vet att det inte kommer vara för alltid, den tiden är förbi känns det som. Jag vill ha någon att älska på riktigt, någon som jag vill älska på riktigt så länge jag lever, någon jag kan bygga min framtid och mitt liv med. Något fattas mig i alla fall, det finns ett tomrum att fylla i mitt liv.

 

Förut hade jag höga krav; snygg kropp, bruna ögon, si och så lång, mycket pengar osv. Nu har jag bara ett krav och det är att det ska klicka. Jag tror inte på att man passa ihop olika beroende på ekonomisk situation, social standard eller intresse. Jag tror på att det är två själar som finner varandra och två människor som hittar hem och finner ro.

 

Det finns någon där ute för mig och det börjar bli dags att hitta honom. Jag ska hitta någon att älska och att bli älskad av. Någon att omfamna, hålla i handen och finnas där för. Någon att se i ögonen och le och bli varm i hela kroppen. Men framför allt, något att tillhöra.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0