EMPTY ROOM
Lådor och skåp töms. Kartonger fylls. Kartonger bärs bort. Tomrummet växer.
Glädjen och gnistan försvinner. Klumpen i magen växer och sorgen kryper närmare.
Det var först när vi satt på pizzerian i Lillån som det gick upp för mig. "Det är faktiskt på riktigt". Jag har hela dagen gått runt och väntat på att få vakna upp ur mardrömmen. Jag har endå packat ner mina ägodelar i två dagar nu, men inte har väl jag tänkt på att jag ska flytta. Jag ville nog inte inse.
Jag satt där i bilen, såg fasaderna svischa förbi. Försökte memorera bilder. Visste att jag skulle lämna stan och mina vänner och inte komma tillbaka på länge. Jag kunde inget göra.
Min egen resa till Auschwitz, det var så det kändes. Jag hade inget val och färdades mot fångenskap. Jag blev tom, stängde av. Kramade om täcket hela vägen, försökte dofta på det så mycket som möjligt. Jag blundade, drog in djupa andetag och fick upp minnen, fina bilder i huvudet som fick mig att le så stort.
Nu sitter jag här, själv. Om jag så skulle ha rummet fullt i folk så skulle jag endå vara själv.
Jag är fortfarande offline i min hjärna, går på autopiloten. Försöker lé, försöker lägga tankarna på något annat, på någon annan. Går inte. Inatt kommer jag vaggas till sömns i ett hav av tårar.
Nu ska jag ut och slå mig ner på trappen. Tända en cigarett och njuta av att vara självdestruktiv. Känns skönt på något konstigt vis. Men vad ska jag göra? Inte ens musik kan få mig glad, just nu får det mig bara att sakna.
Glädjen och gnistan försvinner. Klumpen i magen växer och sorgen kryper närmare.
Det var först när vi satt på pizzerian i Lillån som det gick upp för mig. "Det är faktiskt på riktigt". Jag har hela dagen gått runt och väntat på att få vakna upp ur mardrömmen. Jag har endå packat ner mina ägodelar i två dagar nu, men inte har väl jag tänkt på att jag ska flytta. Jag ville nog inte inse.
Jag satt där i bilen, såg fasaderna svischa förbi. Försökte memorera bilder. Visste att jag skulle lämna stan och mina vänner och inte komma tillbaka på länge. Jag kunde inget göra.
Min egen resa till Auschwitz, det var så det kändes. Jag hade inget val och färdades mot fångenskap. Jag blev tom, stängde av. Kramade om täcket hela vägen, försökte dofta på det så mycket som möjligt. Jag blundade, drog in djupa andetag och fick upp minnen, fina bilder i huvudet som fick mig att le så stort.
Nu sitter jag här, själv. Om jag så skulle ha rummet fullt i folk så skulle jag endå vara själv.
Jag är fortfarande offline i min hjärna, går på autopiloten. Försöker lé, försöker lägga tankarna på något annat, på någon annan. Går inte. Inatt kommer jag vaggas till sömns i ett hav av tårar.
Nu ska jag ut och slå mig ner på trappen. Tända en cigarett och njuta av att vara självdestruktiv. Känns skönt på något konstigt vis. Men vad ska jag göra? Inte ens musik kan få mig glad, just nu får det mig bara att sakna.
Kommentarer
Trackback
