Life of Felicia

Jag har nog kommit in i en liten höstdepression. Mår bra, mår inte bra. Det går upp och ner. Har jag folk runt om mig som jag trivs med så går det hur bra som helst men när jag är själv och umgås med mina egna tankar rasar allt i för snabb takt nedåt.
Jag har gått och kärat ner mig, kanske helt i onödan. Får höra att han tycker om mig och livet leker, dagen efter förlorar jag allt hopp och undrar vad fan jag trodde egentligen. Innerst inne förlorar jag aldrig hoppet helt, hittar jag något som är vackert i mina ögon som jag bara måste ha så måste jag ha det. Samtidigt kan jag ibland bara ge upp och acceptera att livet är piss och att jag lika gärna kan skita i allt. Sätt mig på en behandling och pesta ner mitt liv ännu mer liksom. Nej, så långt får ingen gå med mig. Behandling och frihet är som skillnaden mellan liv och död för mig, på riktigt.
Jag kanske har för mycket funderingar? Är det så att vara 17?

Imorgon vill jag gå ner på stan i min päls, höga klackar och solglasögon och bara känna mig citychic och supersnygg. Möta allas blickar med världens självförtroende. Där har ni den egentliga Felicia. Men det känns lite grann som att en del av mig har slutat existera. Gone with the wind. Jag som älskar att kombinera outfits och sminka img i timmar, jag som älskar att vara JAG.

Imorgon blir det middag och fest med mina kära iaf, trots att ett par saknas. Jag hoppas på att få le hela kvällen och känna mig sådär hemma som bara dom får mig att känna.